Då – del 2

En psykolog sade till mig i början på min karriär som psykiskt ohälsosam att mina självmordstankar var bra eftersom de tog mig ur mina panikångestattacker. För så var det, det enda som kunde ta mig ur attackerna var tankar på att ta livet av mig. Att tänka på att lägga mig i badkaret och skära där jag borde, köra en kniv i lämplig kroppsdel, sätta en plastpåse över en annan eller helt enkelt svälja all sprit och alla tabletter jag hade hemma och lägga mig för att sova, var det enda som fick mig lugn.
Det där satte sig fast i mig på något sätt. Jag hade alltid en utväg. Kunde alltid ta mig därifrån. Hennes ord legitimerade mina självmordstankar, vilket i sin tur befäste min ångest. För det gjorde inget att jag emellanåt var ett vrak, det fanns alltid en lösning. Jag hade alltid en utväg.

Samma psykolog sade till mig några år senare, när jag av en slump hamnade hos henne igen efter att fått diagnosen GAD (generaliserat ångestsyndrom), att jag inte skulle identifiera mig med min ångest. Ångest var något jag hade, men jag var mer än min ångest. Ångesten var inte min identitet. Jag var inte min ångest. Förvirringen var ett faktum. Jag hade spenderat så mycket tid till att acceptera min ångest och att jag mådde dåligt, och nu skulle jag inte anse den vara en del av mig. Kampen med att slita ångesten bort från mig, särskilja mig och mitt mående från varandra inleddes.

Jag har fått en del diagnoser att identifiera mig med genom åren. Depressiv, depressionen har alltid funnits där. Läkarna pratade om synapser i hjärnan, att jag inte producerade serotonin, att min depression var kronisk. Panikångest, har kommit och gått över tid och när den dykt upp har det satts in punktinsatser på att få bort paniken, vilket har fungerat tillfälligt. GAD, min favorit och den diagnos jag identifierat mig mest med. Hur skönt har det inte varit att säga att jag har ständig ångest och att det faktiskt finns några bokstäver som står för det? Social fobi, den diagnosen gjorde enbart att jag drog mig undan människor än mer. Bipolär, den senaste diagnosen som inte ens var en riktig diagnos. När läkarna hela tiden kom med nya termer, nya förklaringar på vem jag är och varför jag mår som jag mår, försökte jag hela tiden hitta en ny identitet baserad på dessa termer och diagnoser. Jag byggde upp ett jag kring detta och sedan gick det inte lång tid innan jag skulle bli och vara någon annan. Under alla dessa (tio) år, har jag jagat förklaringar på vem jag är och varför jag är som jag är, i bokstäver, diagnoser och mediciner. Idag, är det fullkomligt absurt för mig att jag skulle behöva mediciner för att vara jag.

Jag valde aldrig. Jag hade aldrig kontrollen över vad som hände. Eftersom självmordstankar inte vara något farligt utan tvärtom någonting bra, något som kunde hjälpa mig, släppte jag taget och all kontroll och bara flöt med. Mitt i massan av människor som mådde psykiskt dåligt kunde man hitta mig, studsandes mellan bokstavskombinationer och psykologitermer, intagandes olika preparat i sökandet efter mig själv. Jag gjorde aldrig och fick aldrig göra, ett eget aktivt val. Beslut fattades åt mig och jag litade på dem jag mötte, de som var utbildade och skulle kunna sådant här. Svalde piller efter piller, gick i terapi efter terapi och tänkte aldrig att jag hade ett eget val. Det var fel på mig. Det fanns inget jag utan mediciner, jag var ickeexisterande och utan tabletterna var jag ett fullkomligt vrak. Med medicinerna fungerade jag.

Mediciner har inte bidragit till klarhet. Analyserandet och tolkandet, grubblandet, har fortsatt. Frågor som snurrat så fort i hjärnan att den tillslut blivit överhettad vilket lett till utbrott, ångestattacker eller apati. Terapeuter har gett mig många bra verktyg att använda mig av. Verktyg som gjort att tillvaron varit hanterbar. Men jag har aldrig valt själv. Aldrig tagit eget ansvar, aldrig tagit kontroll. Min psykiska hälsa blev ett med mig själv. Jag såg mig själv som en defekt människa. Allt var utom min kontroll. Jag kunde inte hantera något på egen hand. Det terapeuterna sa till mig att göra, det gjorde jag. Utan dem hade jag aldrig kommit vidare. Jag glorifierade dem och terapin jag gått i. Medicinerna blev mina bästa vänner, för utan mediciner kunde jag inte leva. Ändå har det alltid funnits ett hopp inom mig om att jag en dag skall klara mig utan mediciner. När min tillvaro blivit stabil. När jag har träffat någon att leva med, någon som tar hand om mig och vi bor i ett perfekt hem och allt är bara sådär sagolikt. Då, då skulle jag klara mig utan mediciner. Beslutet var såklart inte mitt, det var läkarna som bestämde vad som var bra för mig och inte. För jag visste inte själv, för jag hade ingen kontroll. Jag var ett vrak och om vraket kunde lagas eller ej berodde inte på mig utan på läkare, psykologer, mediciner och terapi. Jag var och blev oförmögen.

All min kärlek!

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s