Då – del 1

På olika platser, i olika sammanhang har jag hört sägas att det är jag som väljer. Att det är jag som styr mitt liv och att det är jag som väljer om jag skall vara glad eller om jag skall vara mindre glad, kanske bedrövad. Att det inte är yttre faktorer som styr, utan att vi själva kontrollerar och bestämmer över våra egna jag. När jag var yngre sade jag det hela tiden. Jag tyckte att de som mådde dåligt hade sig själva att skylla, att uteliggarna gott kunde ligga där i kylan när de varit så dumma och sabbat sina liv. Allt var antingen eller, svart eller vitt, dag eller natt. Antingen går det bra för dig, eller så går det åt helvete och allt, allt beror på dig själv och vilken väg du väljer att gå. För att inte tala om alla narkomaner, alkoholister eller kriminella. ”Dumma jävlar som fuckar upp sina liv på det där sättet.” Så tänkte jag, då, när jag var yngre.

Allt eftersom jag blev äldre började jag se nyanser. Allt var inte längre svart eller vitt, dag eller natt eller antingen eller. De där valen som jag tidigare sett som så enkla att göra, de visade sig inte alltid vara så enkla. Rätt var inte alltid så lätt att hålla fast vid och fel lockade så många gånger. Trots att människor verkade göra bra val så hamnade de så fel. Människor kämpade och försökte så gott de kunde och ändå så gick det åt helvete för dem. Små subtila saker som ligger omkring oss och påverkar oss i våra val. Allt var inte heller alltid synligt, utan låg där ovanför som ett moln av fel, väntandes på att släppa sitt regn över människor. Skölja över dem med fel och misstag och dra ner dem längre ner mot botten. Inget paraply i världen kunde stå emot det som skulle komma över dem.

Helt plötsligt blev allt nyanser. Hela världen var en enda stor regnbåge och människor jag mötte hade sina egna inneboende färgkombinationer. Ett enda stort nätverk av människor med fria val och starka yttre påverkande faktorer. Det egna valet var för mig inte längre så självklart. Det var då tolkning och analys gjorde sin entré i mitt liv. För visst var det så, att ju fler nyanser världen bestod av, desto fler orsaker och konsekvenser fanns det att fundera över.

Jag tog in hela världen i mitt huvud och gick omkring med den på mina axlar. Det jag inte fick plats med kände jag ständig skuld och skam över. Skulden och skammen satte sig som ett ångestnäste i magen på mig. Parallellt med allt detta gick jag i terapi och försökte reda ut det som fanns inom mig, det där jag kallade trassel. Det var rött och alldeles förvirrande. Ibland gjorde det ont. Detta ledde till mer analys, mera tolkning och mera slutsatser. Jag försökte hantera mig själv och hela världen på samma gång och det funkade. Visst mådde jag dåligt, men jag överlevde ju. Jag släppte helt tron på mitt egna val och min egen förmåga att påverka det som hände mig. Allt berodde på yttre omständigheter, på andra människors dumhet och framför allt på att ingen förstod mig. Att det gick dåligt för mig var ju inget konstigt, för hela livet hade jag ju levt med känslan av att vara dålig, otillräcklig, värdelös och aldrig aldrig någonsin riktigt bra. Jag kunde göra bra saker men jag var aldrig bra. Jag kunde göra värdefulla, underbara, nästintill perfekta saker, men jag var aldrig värdefull, underbar eller ens i närheten av perfekt. Eftersom jag inte hade kontroll över det, antog jag att jag inte kunde göra något annat än att gilla läget. Lära mig leva med min värdelöshet och min otillräcklighet. Ångesten, depressionen, panikattackerna och den sociala fobin blev självklarheter för mig. Jag förtjänade det på grund av att jag inte var bra.

All min kärlek!

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s